Tulum och hur man gör för att slippa ta taxi...

Igår var vi alltså i Tulum. Tulum är dels en stad, och dels en stor kulturell begivenhet eftersom där finns en stor samling av Mayaruiner som man kan besöka där. Strax efter Tulums ruiner ligger en strand som heter Playa Paraiso, det betyder förstås paradisstranden, och det är det verkligen. Faktiskt är stranden utnämnd till en av världens vackraste stränder, så det är en ganska maffig känsla att ströva fram på den. Och otroligt vacker är den! Det känns verkligen som att jag tjatar om kritvita stränder och turkost vatten hela tiden... men det är så det ser ut här :)

Playa Paraiso var verkligen precis som man ser på vykorten och vi passade så klart på att fota den mest fotade palmen :) Det blåste väldigt mycket så vi fick äta våra smörgåsar med en liten touch av sand, men vackert var det... som vanligt :)

Klicka på bilderna för större format


Efter några timmar på stranden så började vi fundera på hur vi skulle ta oss till ruinerna. När vi stod på stranden så kunde vi ju se ruinerna en bit bort och när vi frågade folk så sa de att de var ung. 1-2 km dit.

Antingen kunde man gå eller så var alternativet gå ut från stranden och sen behöva ta en taxi bort till ruinerna, vilket iofs också funkar bra, men kändes mer omständigt. Och det finns ju inget bättre än att promenera längs med en fantastisk strand så vi bestämde oss för promenaden...

Allt flöt på jättebra tills vi kom fram till en stor berghäll som stoppade upp stranden på vägen mot ruinerna. En amerikananare som satt där skakade bara på huvudet när vi undrade om man kunde komma till ruinerna den vägen, han sa att vissa hade simmat förbi berget, men han visste inte så mycket mer. Att simma kändes inte så lockande, dels kastade sig vågorna med stor kraft mot berget där det var väldigt vassa stenar som stack ut, och dels hade vi väskor och kameror att bära på vilket gjorde det hela omöjligt förstås. Så vad göra?


Vi bestämde oss för att klättra upp på berget och testa att gå den vägen iaf... i badtofflor, med tunga väskor och badkläder på oss... efter att ha gått typ halva vägen kändes hela projektet ganska avancerat och farligt, och det pirrade till en del i magen när man tittade ner längs med berget. Stenarna var riktigt vassa, så vassa att mina flip-flops blev helt trasiga i sulan, och jag fick jobbiga tankar om vad som skulle hända om man ramlade ner.... dessutom hade man heller ingen aning om vad klockan var, och man oroade sig lite för mörkret som kanske plötsligt skulle börja sänka sig. Melanie och Danilo däremot skuttade fram som apor över stenarna och gick långt framför oss, så det var bara för Eddie och mig och ta ett djupt andetag och klättra vidare...



Jag och Melanie som balanserar på klippan...
Vacker vy

Vyn från berget var hänförande men jag vågade inte kika ner, utan stirrade bara rakt fram längs vägen. Vägen upp till Similan-stenen var ingenting mot det här Ida :)

Nåväl, efter ett envist klättrande ropade Melanie och Danilo att de kunde se ruinerna på nära håll och vi kämpade oss fram den sista biten. Nu behövde vi bara ta oss igenom ett ganska tätt buskage och sen var vi uppe vid kanten. Jag försökte låta bli att tänka på ormar i kombinationen stenar, högt gräs och badtofflor...


Till slut var vi alltså äntligen framme vid en stenmur och vi hivade oss över kanten, och försökte låta bli att kolla på skylten som stod utanför där det stod "Förbjudet område, fara" ... Döm om folks förvåning när plötsligt fyra rufsiga, badklädda, sandiga, smutsiga galningar klättrade över stenmurens gräns och låtsades som ingenting, för självklart var det fullt med välklädda turister som hade betalat för att se ruinerna, som stod precis där :)

Vi klädde diskret på oss våra kläder på våra sandiga kroppar och försökte smälta in i mängden, och kunde sen äntligen får se Mayaruinerna i Tulum... vad gör man inte för att slippa ta en taxi ;) Även om det nog får bli det nästa gång...

Ruinerna i Tulum, en del av dem